VAD ÄR PSYKOSYNTES?

Ordet Psykosyntes kommer från grekiskans “psyche” och betyder “själ”/“liv” samt "syntes" som betyder "att sätta ihop"/"integrera". 

Psykosyntesen har sina rötter i den psykodynamiska traditionen och grundades 1926 av läkaren Roberto Assagioli. Psykosyntesen kan förstås som en integrativ terapiform eftersom den inkluderar många teorier och metoder. Idag influeras Psykosyntesen av b.la. humanistisk psykologi, existentialistisk filosofi och psykoterapi, neuropsykologi, utvecklingspsykologi, anknytningsteori, gestaltterapi, samt relationell och transpersonell psykologi. 

Psykosyntesen bejakar både kropp, själ, tankar och känsla och ser alla dessa som möjliga ingångar till att förstå oss själva bättre. Psykosyntesen håller en grundsyn om att människan till sin natur har inneboende läkande krafter. Självförverkligande ses inte som ett mål i sig, snarare som en inre process och drivkraft inom oss. Tidigare erfarenheter och barndomen anses lika viktiga att bejaka som varje människas potential i form av drömmar, längtan och möjligheter.

​

Vanliga frågor att utforska i psykosyntesterapi är hur jag kan förstå mig själv bättre, vad meningen med livet är, varför något är svårt för mig, varför jag känner mig vilsen, vad jag på djupet längtar efter och hur jag kan komma vidare. Psykosyntesen tänker sig att svaren på våra inre frågor finns inom var och en av oss. Terapeuten har en vägledande och stödjande roll i att undanröja de hinder som står i vägen. 

Psykosyntesen beskriver inre konflikter och motsägelser inom oss med hjälp av delpersonligheter och betonar vikten av att inkludera allt det vi är, alla delar. På det här sättet kan vi lättare sortera bland det som pågår inom oss och även gro en starkare självmedkänsla. Exempel på vanliga delpersonligheter är en inre kritiker eller presterare. I terapin kan det vara hjälpsamt att undersöka både vad olika delar gör för oss/vad de bidrar med, men också på vilka sätt de blir begränsande för oss.